Kan ha varit lite sura uppstötningar kring fredagens popaganda. Lördagen var bättre, speciellt +16 på en gästlista, när Syket bjöd på öl och att Lorentz gästa under den fantastiska spelningen med jj. Rapport kommer, tills vidare kan ni njuta av kristofers fina dub-mix.
Never let me dub by Kristofer Andersson by Throwmeaway
Den som introducerade mig till dub var clash basist och – självklart – konstnär Paul Simonon. 25 år senare. Alla upptäcker vi rockhistorien i vår egen takt.
Saint Etiennes rockjournalister Bob Stanley och Pete Wiggs har likadana tröjor och ser ut som två gympalärare. Klockan är fyra på eftermiddagen och bandet ser lika förvånade ut som vi gör. ”More smoke!” skriker Sarah Cracknell återkommande, och röken blandas snabbt upp av solen och blåser åt fel håll. Vid staketet står en hop BD-fans och väntar på Henrik Berggren, med sura och tomma blickar. Vilket beslut som fick Popaganda att boka Saint Etienne – denna fantastiska housegrupp – vid denna tidpunkt på schemat är dunkel. Sarah Cracknells paljettklänningen glittrar inte, hon ler falskt och har riktigt tråkigt. När hon märker att hela publiken kan alla låtar (förutom en grupp goter längst fram) spricker hon upp lite. ”I’m quite enjoying myself now”, säger hon, spelar två låtar och går av scenen.
Popaganda har inte vädret emot sig, men däremot sitt syfte. Medelåldern är hög, banden är gamla. Det finns få artister och band på årets – och kanske alla års festivaler – som berättar vad som är nytt, fräsht, intressant och säger något om vår samtid. Knappt får man en hymn om att rockmusiken är en ständigt förändrande kraft – att dagens musikklimat inte har plats för något idiotiskt som heter Serenades utan stavas R&B-beats, dubstep och psykadeliska färger. Hiphop, rap eller chillwave har – enligt festivalen – ingenting att göra med popmusik. Om popmusik är fredagskvällens dragplåster Arcade Fire – detta bombastiskt platta indierockband som, av nån anledning (och jag hade ingen aning om det här), fler än de mest ointresserade musikkonsumenterna har lyssnat på i hemlighet i flera år – så gör jag slut med popmusiken här och nu. Så kommer vi på ett nytt ord.
Saint Etienne är kanske det enda exemplet under fredagen att det finns annat än stel indierock. Bandet – som tar det här med att skylta sin kulturkonsumtion på allvar – har exakt rätt referensramar inom gaydisco och tidig housemusik att det, med låtmaterial som Only love can break your heart, Method of Modern Love och Spring, aldrig kan i teorin bli tråkigt. Sarah Cracknell tackar Richard X, hon läser ur en sångbok av David Cassidy och sjunger låtar som handlar om glappet mellan lyckan och kärleken. Och plötsligt så glittrar inte bara palettklänningen.
Just nu översvämmas alla youtubeklipp med Aaliyah av sorgliga inlägg. Det är hemskt att tänka på vad som hade kunnat bli, vad som blev och exakt hur modern Aaliyah låter idag.
När sommaren fått sitt bombastiska avslut. När vad som väntar oss är vilda färger, tjocka tröjor och tunga filmer.
YR LOVE from solidgoodtimes at Letsmix.com.
Den traditionellt stora, flådiga skivbranschen med sina skyhöga glasbyggnader finns snart inte längre. Sedan i början av veckan finns inte heller den småskaliga, independentbranchen i England – den arena av skivförsäljningen som haft det enklare att överleva på grund av mindre häxjakt på ekonomisk vinst och enklare förutsättning för att ständigt anpassa sig till världen omkring sig. Eftersom det ofta är intresserade fans som sätter riktlinjerna. Om den nu inte försvinner helt så har den i alla fall råkat ut för ett stort bakslag. Enligt The Association Of Independent Music brann en distributionsbyggnad för PIAS, en av Storbritanniens största distributörer av indiemusik till över 150 små skivbolag med CD-skivor ner i samband med de brittiska förortsupproren som spred sig till Enfield. Nu börjar insamlingar på nätsajter med kampanjer att gå in på sitt favoritbolags sajt och köpa en låt digitalt.
Lagerlokalen var full av både gamla artefakter och nya släpp från välkända undergroundbolag som Soul Jazz, Rough Trade, Big Dada, Kitsune, Secretly Canadian, Sub Pop, FatCat, Domino, Warp och Kompakt. Några mer välkända än andra – men alla stora i sin respektive genre. För en indiependentkultur där många fortfarande är baserade på vinylsläpp eller digitala släpp i hög ljudkvalité för att kunna spelas på klubbar runt om i världen är det ett hårt slag. Men det är också ett slag mot en hel kultur: mot den musik som alltid har stått i underläge och är den mest banbrytande musikaliskt. Många av etiketterna kommer säkert inte kunna täcka detta ekonomiskt och tvingas lägga ner sin utgivning av sällsynt soul, reggae, afrojazz, tech-house.
Inför Record Store Day i våras hittade jag en artikel full med bilder på stängda, stora som små, skivbutiker. Det var deprimerande. Vi har kommit till konsensus att CD-skivor är ett omodernt sätt att konsumera musik, att det inte finns någon plats för skivan i vårt samhälle längre. Inte ens som inredningsaccessoar. Men när skivbutikerna stänger till förmån för ett matställe eller klädkedja så försvinner även en viktig kulturell touch på områden. Affischer på rockstjärnor, konsertposters och nya favoritskivor ägaren omsorgsfullt lagt ut i fönstret. I fina, slitna gamla byggnader eller rökiga källarhål där det i fyrtio år har pratats om house, jazz, hiphop och punk. Skivan kanske inte har någon plats – men tyvärr betyder det att musikbutiken inte heller har det. Förutom för en liten del av de mest inbitna fansen. På ett youtubeklipp där man ser lagerbyggnaden brinna och på Twitter uttrycker oroade fans sina farhågor och nedstämdhet. ”Se bara på den där listan på skivbolag. Den bästa musiken i UK, förstörd”.
Och nu kanske det inte bara butiken försvinner ur det urbana rummet och livsmiljön där vi rör oss. Nu kanske vi inte ens har musiken längre.
Mer ex här och här och här förövrigt en bra artikel av lokko i dagens aftonbladet här
Jag och mina vänner brukar ofta skoja om hur rockjournalistiken är lika viktig som atomklyvning. Det kom till sin spets i torsdags när nyheten om att bandet Takida, ett band som i varje intervju inte kommer undan frågan hur det känns att vara ogillade av musikkritiker, stämmer recensenten av deras senaste skiva ” The Burning Heart” som publicerats i tidningen Gaffa. Till dagensmedia.se säger bandet att de kände att de måste ”stat¬uera ett exempel”. Jag och många med mig förlöjligade det snabbt. ”Vi lever farligt vi kritiker”, skrev jag på Twitter. Trots att jag inte bevakar den hårda rockmusik som Takida spelar, är det alltid ett nöje att se hur kritiker löser situationen när de står inför en konsert, intervju eller ny skiva med bandet. Det blir alltid en tävling likt den gamla Monty Python-sketchen där de tävlar om vem som hade den svåraste uppväxten. Vad kommer folk våga skriva nu?
Som kritiker måste man kunna kliva på några tår i sin kritik, att kräva lite mer av kulturen, annars kommer musiken – som alla konstformer – att återgå till sin trygga konformitet där allt låter exakt som det alltid har gjort.
Rockjournalistiken i Sverige är en relativt ung form av kritik om man jämför med litteratur och film. Och som med all nöjesjournalistik ses den – inte alltid felaktigt – som ytlig, tramsig och ett hafsverk. Som inte kräver kompetens eller någon form av litterär förmåga. Arvodena, speciellt när det gäller skiv- och konsertrecensioner, är i det stora hela pinsamt låga. Det påtalas då och då av fackförbunden men det händer sällan några radikala förändringar. Det är ju bara musik det handlar om. Underhållning.
Tyvärr är den polisanmälda recensionen av Takida bland det sämsta jag läst. ”deras musik är precis som Ikeas bokhylla Billy”, skriver recensenten. Rösten låter som ”en dos skitnödighet eller Downs syndrom”. Formuleringar som inte bara är tråkiga, osmakliga och lika oinspirerade som musiken recensenten skriver om. Detta gäller meningar en tidning borde tänka två gånger om innan det hastas till publicering. Som skulle kunnat förhindras med högre arvoden och en rockkritik med självförtroende. Om det skulle ha varit en schysst recension skulle jag stå på barrikaderna och vifta med pennan och öronpropparna. Inget gott kommer i alla fall ur att ett av Sveriges mest säljande band polisanmäler en enskild recensent med taskig ersättning – vem kommer våga vara rättfram i sin kritik nu, när man skriver om de fåtal storsäljande rockband som finns kvar?
Jag har tagit ledigt precis som alla andra och jobbat högst sporadiskt fram tills nu. 8000 tecken om visuals i nya GAFFA, en fantastisk liten houseskiva och en artikel om Uppsala Reggae Festival.
Annars är allt som vanligt. Låtarna och textraderna som alltid blir lite, lite mer glittrande och meningsfulla på den här tiden av året. Kavajen som alltid sitter lite bättre. Relationerna som inte håller. Något omskakande och hemskt mot vårt kulturmarxistiskt strävande samhälle som suddar ut ”nyhetstorka” ur vår ordbok och drar smuts, Sommarmord och tragedi över Juli.
SILVER SERIES // MEMORYHOUSE ”Lately” from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.
Jag gjorde just en införgrej till Uppsala Reggae Festival som hålls snart. Blev så till mig, i tipsandet om band man ska se hittade jag några guldkorn med Ken Boothe som jag inte hört förut. Han gjorde många covers på souldängor, och självklart är det bästa själva lovers rocken. Nu gäller det bara att ignorera det faktum att han jobbat med Shaggy.
